Har du byggt en egen bur åt dig själv, en trygg perfekt bur?

Ett annat sätt att se på perfektionism är att tänka på det som en bur. 

Du kan se det som om att människorna du har omkring dig, föräldrar, syskon, vänner, lärare, kändisar men också samhället och kulturen du lever i, har en massa olika åsikter om hur du borde vara, leva, tycka, tänka, känna, bete dig, se ut, o.s.v. Dessa åsikter blir till “borden”, “måsten”, normer, och regler. Varje regel, varje “borde”, blir som ett galler i just din bur. 

På grund av att alla har olika livsupplevelser, ser varje bur lite olika ut. Vissa burar har mindre utrymme inuti, andra större. När du lever med höga krav på att prestera och vara perfekt, kan det kännas som att utrymmet i din bur är riktigt snävt. Det finns just ingen frihet för dig att göra och vara, och du har just inga valmöjligheter. Burgallret representerar gränserna för vad som är acceptabelt. När du kommer för nära gränsen för vad som är ok får du en “elstöt” i form av rädsla, ångest, skuldkänslor eller skam.

När man sätter vilda djur i en bur börjar de må dåligt, samma sak gäller oss människor. Bara för att våra burar är osynliga, betyder det inte att de inte finns där, och att de inte skulle ha en inverkan på vårt mående. Varje försök att få dig att bete dig på ett visst sätt, att få dig att följa vissa regler och normer, är ett sätt att försöka tämja dig så att du inte ifrågasätter den lilla bur du har bosatt dig i. 

Perfektionism som en guldmask

Ett av problemen med att sträva efter att bete sig perfekt, är att det fungerar lite som en guldmask som man bär över sitt verkliga ansikte. Guldmasken är tung, och den visar upp ett perfekt ansikte utåt (och även för dig själv). 

Det är utmattande att hela tiden försöka vara perfekt. Det är som om du hela tiden skulle posera mentalt och försöka kontrollera hur du uppfattas av omgivningen och av dig själv. 

Ett annat problem med att ha på sig guldmasken är att i och med att du inte visar upp dig själv så som du faktiskt är, kan du bara bli älskad av andra på basen av den fasad du visar upp.

Genom att hålla den perfekta guldmasken över ditt ansikte, studsar kärleken bort från dig när den träffar masken. Innerst inne vet du nämligen att personen som visar dig kärlek inte ser dig som den du egentligen är, utan bara de sidor, de beteenden, de delar av ditt liv, som känns trygga för dig att visa upp. Resten proppar du in i garderoben, och hoppas att dörren inte flyger upp av trycket förrän du är ensam igen, och helst inte ens då. 

I och med att du själv vet att den här guldmasken inte är ditt riktiga ansikte, kan ditt poserande inför andra och dig själv leda till mycket självförakt i längden eftersom du vet att du inte beter dig och är äkta. När du behandlar vissa delar av dig själv som om de inte är acceptabla känner du dig samtidigt oacceptabel så som den du på riktigt är.

Vilka delar av dig själv eller ditt liv känner du att du behöver dölja för att bli accepterad och omtyckt av din omgivning?

Vilka delar av dig själv eller ditt liv känner du att du behöver dölja för att bli accepterad och omtyckt av dig själv?

Perfektion som ett mål som du aldrig når (för målet flyttar alltid framåt när du når det)

Perfektionism är lurigt. Löftet som det ger är något i stil med: “Om jag bara gör x / ser ut som y / är som z, så kommer jag att räcka till och bli accepterad och omtyckt.”

Problemet är att målet alltid flyttas framåt.

Fundera efter:

Många av er kommer kanske att svara nej på dessa frågor, eller åtminstone ha svårt att komma på sådana situationer.

Så perfektionism lovar en sak: Att det finns ett slutmål där man räcker till.

Men det ger något annat: En oändlig kamp för att räcka till.

Varför engagerar vi oss då i att sträva efter perfektion? Det diskuterar vi i det nästa kapitlet!