Tror vi att det är vägen till lycka, trygghet och harmoni?

Att sträva efter att försöka bete sig och vara perfekt är en följd av att man har upplevt att man inte har blivit behandlad som om man räcker till, som om man duger som den man är. Det här kan ha skett i familjen under uppväxten, i skolvärlden, eller i samhället i stort. 

Många av oss växer upp i miljöer där vi blir utvärderade enligt våra föräldrars och vår omgivnings förväntningar på oss. Ett bättre sätt skulle vara att omgivningen skulle vara nyfiken på vem vi egentligen är, när vi får utforska livet alldeles fritt. 

Många av oss växer upp i miljöer där “misstag” och “fel” ses som något som skall undvikas till varje pris, istället för något som är en naturlig, ofrånkomlig och kanske till och med välkommen del av varje inlärningsprocess! (Vi lär oss trots allt oftast mest när vi gör så kallade misstag och fel. Så varför skulle de vara en dålig sak?)

Budskapet, det vi är rädda för, blir med andra ord: “Du gjorde fel, det betyder att det är något fel på dig, och du behöver rätta till det för att vara godkänd. Att vara något annat än perfekt är inte tryggt”.

Strävan efter perfektionism är alltså en skyddsmekanism, med syftet att hålla oss trygga genom att skydda oss från kritik. Om vi ser på perfekt beteende som ett beteende som vi lärt oss för att skydda oss, är det lättare att visa förståelse för oss själva – och för andra. Vi kan fundera på om det faktiskt är vettigt för oss att agera såhär i vuxen ålder. Vill vi inte hellre leva fulla liv, där vi gör utmanande och svåra saker som känns meningsfulla och spännande, istället för att försöka skydda oss genom att vara perfekta?

Konsekvenserna av att försöka vara perfekt

Det huvudsakliga problemet med att sträva efter perfektion är att det matar vårt grundantagande om att vi inte räcker till som vi är. 

Tänk efter: Om du inte visar dig själv som den du är, så får de sidor du döljer aldrig bekräftelse om att de är ok, eller hur? Det här upprätthåller illusionen om att det du döljer är oacceptabelt.

Varje gång du döljer en sida av dig själv för att du skäms för den, eller när du försöker prestera och leva felfritt, så stärker du din egen tro på att du faktiskt inte räcker till som den du är.

Om du beter dig äkta och känner efter hur det känns att göra det du verkligen vill göra, det som gör dig ivrig och entusiastisk, istället för det du “borde” göra, trots att du inte litar på att du kommer att bli accepterad om du bryter mot hur du borde göra – då skapar du förutsättningar för att kunna bli älskad och accepterad som den du är, både av dig själv och av andra. Då stärker du det automatiska antagandet om att du faktiskt räcker till som den du är.

Det finns ingen “trygg” väg till att känna att du räcker till som du är, det enda du kan göra är att bete dig på ett sätt som känns äkta för dig själv.

När du vänjer dig vid att vara autentisk och äkta istället för perfekt och märker att du ändå blir omtyckt (galet, eller hur?!) kommer du att märka de trevliga känslor som följer med att du beter dig i linje med vad som känns äkta för dig och som går i linje med dina värderingar. Det här matar grundantagandet om att du räcker till!

Det är ofta väldigt kontextuellt, dvs beroende på situationen, hur lätt eller svårt det är att bete sig autentiskt. Det kan t.ex. vara lättare att vara sig själv med vissa vänner än med andra och det kan vara extra svårt att slappna av och visa vilka prioriteringar du själv har om du spenderar tid med en viss släkting som har starka åsikter om hur du borde vara. 

Vad skulle du kunna göra i situationer som gör dig osäker för att stärka känslan av att du faktiskt räcker till som du är? Försök hitta på något som skulle kännas lagom jobbigt, så att det inte känns helt omöjligt att göra.

I hurdana situationer har du lätt att känna att du räcker till som den du är? Det kan t.ex. vara i sällskap med vänner, familj, lärare, djur, i en hobbygrupp etc.

Ta en stund och reflektera över hur det skulle kännas om du kunde känna dig motsvarande accepterad inom alla områden i ditt liv.

En viktig och vanlig konsekvens av perfektionistiskt beteende är burnout. Det är tyvärr väldigt vanligt, att man för att leva upp till sin perfekta idealbild, trycker undan kroppens signaler till den grad att man blir totalt utmattad av sina studie- eller arbetsuppgifter, och av sitt liv i allmänhet.

Risken med att ha för höga krav på sig själv är kort sagt att man får en hjärnskada. Om man alltför länge och alltför hårt behandlar sin kropp som om den var en maskin som ska prestera perfekt går den sönder. Många inser inte hur allvarligt det är att pressa sig själv för hårt, istället för att lyssna på vad kroppen faktiskt säger!

Så vad kan vi göra istället? I nästa kapitel diskuterar vi några strategier för att komma vidare!