När livet sparkar oss i magen får vi lätt tunnelblick. Vårt hotsystem kör igång med full fart och vårt prefrontalkortex (som skulle kunna komma med lugnande ord och pragmatiska förslag) blir helt överkört av våra mer primitiva överlevnadsinstinkter. Som vi diskuterat tidigare i “Bli vän med din stenåldershjärna” är det bra att vi har kvar vårt hotsystem, i.o.m. att det håller oss och våra nära och kära trygga och vid liv när vi faktiskt utsätts för hot som vi kan kämpa emot eller fly ifrån.

Men när vi hamnar i situationer där vi inte har ett fysiskt hot att kämpa emot, och inte heller fysiskt kan fly – vad kan vi då göra för att handskas med vår rädsla, sorg, ångest, panik, hopplöshet och de andra smakerna av vår hotsystemsaktivering?

Det ska du få lära dig i den här djupdykningen. Vi ska tala om hur du kan reglera dina nervsystem specifikt i situationer som är riktigt utmanande. 

Orsaken till att du läser denna modul är sannolikt att du eller någon i din närkrets håller på att gå igenom någon kris just nu. Eller så kanske du förbereder dig för nästa gång något galet händer. Härlig framförhållning i så fall! Vi utgår här från att du just nu har en riktigt jobbig situation på gång.

”Vart försvann min kontroll?”

Oftast lever vi våra liv i mer eller mindre av en illusion av att vi har kontroll över vår värld. Individuellt, på samhällsnivå, och som den mänskliga djurarten. Krissituationer smäller oss i ansiktet med våra illusioner om att världen skulle vara kontrollerbar och förutsägbar. Det här är inte alls lätt att handskas med.

Vårt tänkeri får oss att tro att vi borde kunna kontrollera vår yttre verklighet och vårt inre mående. Vi tänker av gammal vana att saker och ting “borde” vara på något visst sätt.  

Det här kan man se ur perspektivet att vårt tänkeri kämpar emot hur verkligheten är. 

Acceptans vs. att ge upp

För att kunna agera pragmatiskt i en krissituation, t.ex. göra olika saker för att ta hand om sig själv och andra, är det nödvändigt att acceptera att verkligheten just nu är som den är. Det betyder inte att vi uppmanar dig att ge upp och bli liggande på köksgolvet för resten av livet. Acceptans av hur läget är här och nu betyder att se på verkligheten med öppna ögon, så att du har en så verklighetsenlig uppfattning som möjligt om hur läget faktiskt är. 

Då har du avsevärt mycket bättre möjligheter att kunna göra något som på riktigt är hjälpsamt i situationen i fråga. Du kan alltså göra saker för att se till att nästa stund, och sen nästa osv. är mer i linje med hur du önskar att världen skulle vara. För att göra det behövs att du låter världen just nu vara som den är. Den här stunden är redan som den är – du kan inte ändra på den – men du kan göra saker för att nästa stund ska bli bättre.

Hur känns denna tanke?

Orsaken till att acceptans är svårt

En av svårigheterna med att släppa taget om tanken “men det borde inte vara så här”, är att vi inte vill känna de svåra känslorna som följer på att acceptera hur verkligheten faktiskt är. Det finns ofta sorg, rädsla, och alla möjliga olika obehagliga känslor som väntar på att vi ska vara redo att bemöta verkligheten, och bemöta de här känslorna. Att kämpa emot verkligheten är ju en kamp man ändå oundvikligen kommer att förlora, så varje stund man spenderar i att kämpa emot är en stund av onödig stress. 

Istället för att känna efter hur nuet faktiskt känns i vår kropp och våra känslor stannar vi ofta hellre i våra huvuden. För de flesta av oss sker det här helt automatiskt. Tankarna springer omkring i panik- och ångestcirklar. Eller så fastnar vi i ett deprimerat tanketräsk om att det inte är någon poäng med något här i livet, allt är ändå hopplöst. Allt detta är väldigt normalt och 100% mänskligt! I båda fallen saknar vi kontakt med våra djupaste och svåraste känslor i vår kropp. Känslorna får då inte flöda fritt genom våra muskler och spänningen samlar sig allt mer ju mer vi trycker bort den. 

En sak vi kan göra är att “ge sparken” åt vårt tänkeri. Okej, kanske inte helt sparka det – vi måste fortfarande kunna kommunicera och skriva köplistor och dikter, men vi kan faktiskt ge vårt tänkeri sparken från jobbet att se till att inget obehagligt någonsin händer. Vårt tänkeri är nämligen totalt underkvalificerat för det jobbet! 

Oavsett hur många katastrofscenarier som tänkeriet hittar på så går det inte att undvika att obehagliga saker händer. 

Kanske vi istället kan lita på att om vi tar det lugnt, tänker pragmatiskt och löser verkliga problem när de faktiskt existerar på riktigt, så räcker det? Utöver det kan tänkeriet ta en paus och slappna av.

Världen är inte kontrollerbar. Livet är inte kontrollerbart. Det finns mycket vi kan göra, speciellt tillsammans, och det finns oerhört mycket som vi inte kan göra något alls åt. Ju mer vi kan komma till ro med den här insikten, desto bättre kan vi slappna av, hålla oss lugna och stadiga och hålla kontakt med meningen i livet när det är kris.