Skip to content

Ältande, katastroftänkande och andra ohjälpsamma tankesätt

När det kommer till vårt tänkeri är det viktigt att skilja på vad som faktiskt hänt eller händer och vad som inte faktiskt är verklighet utan bara existerar i våra huvuden. 

När vi ältar något som hänt i det förflutna (på ett ohjälpsamt sätt – så att vi bara mår sämre av det) – kallas det för ältande eller ruminering. 

Katastroftänkande handlar däremot om något som inte har hänt ännu men som vårt tänkeri försöker skydda oss från genom att dra en massa olika scenarier för säkerhets skull.

Det här kan vara mer eller mindre hjälpsamt beroende på hur realistiska scenarierna är och beroende på hur mycket utrymme dessa tankar har i våra liv. Om de hindrar oss från att faktiskt tänka och agera pragmatiskt för att göra det vi kan och njuta av det trevliga som finns här och nu så börjar det vara ohjälpsamt. 

Andra vanliga ohjälpsamma tankar i krissituationer är den gamla klassikern “Jag har inte rätt att tycka synd om mig själv, för andra har det ju värre.” Det här är en oerhört osaklig och orimlig tanke iom att logiskt sett betyder det att det finns en människa på jorden som man objektivt sett skulle kunna säga att har det allra värst (som om det ens var möjligt att komma överens om) och bara den personen hade rätt att känna sig ledsen över sin situation. 

En annan vanlig ohjälpsam tanke är någon variant av: “Om jag är glad samtidigt som det är kris så är det fel”. Självklart är det bra att ta situationen på allvar och bete sig finkänsligt mot dig själv och mot andra, men en kris är bara en del av det som händer i en viss stund. Att förtrycka känslor som t.ex. ångest eller upplevelser av depression ökar bara aktiveringen av våra hotsystem helt i onödan! 

Om man inte bemöter sina svåra känslor är det dessutom lätt att man börjar känna sig cynisk eller likgiltig. Det är en normal reaktion på att känna sig hopplös om att saker skulle kunna ändras till det bättre. Att inte ge sig ett varmt, öppet och nyfiket utrymme att känna sina svåra känslor kan med andra ord ha en mängd negativa konsekvenser.

Om vi slutar se olika känslor som moraliskt rätt eller fel och istället fokuserar på att utvärdera om handlingar gör världen bättre eller sämre kan det göra livet lite enklare.

Hur skulle det vara om vi istället kom överens om att alla får vara människor och känna sina känslor? Speciellt i och med att de inte är en så stor grej! De är bara budskap om vad vi vill ha mer eller mindre av i våra liv!

Ta avstånd från dina ohjälpsamma tankar

När ohjälpsamma tankar dyker upp kan du använda dig av övningarna i “Bli vän med din stenåldershjärna” för att få avstånd från dem. Om de inte hjälper och tankarna och känslorna känns överväldigande kan du testa på att distrahera dig i 2 minuter varje gång du känner att du blir överväldigad. Kolla upp alla floder i Europa eller försök trycka varje tå mot golvet en i taget, eller öva på en ny tiktok-dans. Se bara till att det är något som inte gör dig illa i längden. Du kan hitta bra tips och idéer på vad du kan göra om du söker på begreppet “grounding exercises”. Det handlar alltså om att “jorda sig” i det som händer här och nu, genom att ge din kropp och tänkeri något att fokusera helt och hållet på.

Hurdana ohjälpsamma tankar dyker upp för dig här och nu?

Ohjälpsamma tankar är alltså kort sagt sådana tankar som inte hjälper dig att göra det som på riktigt är viktigt för dig, utan istället får din energi och livsglädje att rinna bort.

Custom Text Input

Unique ID:

krissituationer-ohjalpsamma-tankar

Visible Label (big, above):

Visible Description (small, below):

Visible Postfix (normal, to the right):

Notera med medkänsla för dig själv att dessa är tankar som kommer och går. Det är inget fel på dig för att du har dessa tankar. Kom tillbaka till här och nu genom att känna in jordens dragningskraft i din kropp och ditt andetag där det känns tydligast. 

Svåra tankar som kan vara hjälpsamma

I krissituationer kan vi också få en hel del tankar som väcker extremt svåra känslor och som samtidigt kan kännas viktiga att inte undvika. När mattan rycks bort underifrån vår vanliga vardag kan vi känna ett behov att bekanta oss med upplevelsen av alltings föränderlighet. 

Om det här är något som du inte vill utforska just nu är du mer än välkommen att gå vidare till nästa stycke i den här djupdykningen.

Om du däremot känner att dessa tankar och känslor är något du gärna skulle vilja få hjälp med att utforska är det här stycket för dig.

Varje gång vi förlorar någon eller något viktigt för oss ställs vi inför insikten att det vi trodde var hållbart eller permanent inte är det. Och det kan få oss att ifrågasätta om något alls är stabilt här i livet. Det kan också få oss att känna oss lite dumma – på sätt och vis vet vi ju alla att allt har sitt slut, men sen blir vi ändå överraskade när det väl händer! I och med att vi människor av evolutionära orsaker ogillar otydlighet och osäkerhet extremt mycket väcker denna typs reflektioner naturligtvis lätt väldigt stark ångest och rädsla.

Vi tar de dåliga “nyheterna” först: Ja, det är precis som du redan vet, du och alla andra i hela världen kommer att förlora alla de saker och människor som vi älskar och tycker om. 

Sen börjar de goda nyheterna…

Det är viktigt att påminna dig själv om att du inte är ensam. Det här är väldigt viktigt att poängtera, eftersom vi kan känna oss extremt ensamma och ensliga med våra reflektioner och svåra känslor, speciellt om våra vänner eller familjemedlemmar inte är öppna för att reflektera kring dessa saker med oss. I denna illusion av ensamhet kan det vara bra att få höra att världen är full av människor som på olika sätt gör sitt bästa för att utforska hur man kan leva ett liv fullt av mening, kärlek och glädje med vetskapen om att allt är föränderligt och förgängligt.

Utöver att det som vi älskar är föränderligt, gäller samma sak för det vi inte gillar speciellt mycket:

  • den där fläcken på din soffa kommer en dag inte längre finnas (senast när soffans tyg bränns upp eller förmultnat sönder om du inte själv lyckas tvätta bort den nån vacker dag)
  • den där kollegan som beter sig osakligt och skapar dålig stämning kommer försvinna från ditt liv förr eller senare
  • alla krämpor och kroppsliga problem som vi samlar på oss genom våra liv har en dag ett slut
  • etc. etc.

Det här gäller inte bara i våra egna liv, utan även på samhällelig nivå kan man se hur varje epok, nation, ekonomiska paradigm, folkrörelse, sätt att leva, etc. kan anses ha en början och ett slut. 

Så alla “bitar av verkligheten” har sin början och sitt slut. Personer, föremål etc. Atomerna och energin finns kvar, och skapar nya former. När något tar slut, börjar något annat. 

Ur ett kontextuellt beteendevetenskapligt perspektiv kan man säga att så snart man ger något ett namn har det ett början och ett slut. Innan dess är det bara ren och skär upplevelse som flödar och ändrar form. 

I och med att vi människor i vår normala existens lever i denna värld av språk där vi benämner allting – elefant, Island, min kropp, solen, avslappning – lever vi i en verklighet av början och slut. Till och med orden “början” och “slut” är i sig relativt arbiträra benämningar på förändringar i verkligheten där vårt tänkeri fokuserar på en viss aspekt av det som händer och väljer att benämna det.

Som sagt är det absolut inget fel på att använda språk och sätta ord på saker! Det är själva grunden till en oerhört stor del av allt det vackra och härliga som vi människor gör och skapar. 

Problemen smyger sig in när vi inte märker att själva benämnandet av olika former i verkligheten får oss att anta att dessa former skulle vara stabila och hållbara. Detta är, som vi vet, ett recept för onödigt lidande, i och med att alla former har sina början och slut. 

Det här kan låta ganska abstrakt, men en hjälpsam metafor kan vara att tänka på havet. 

Man kan säga att varje våg har sin början och sitt slut, men var går den exakta gränsen mellan vågorna? Och hur hjälpsamt är det att hänga fast sin lycka och sitt välmående på att en våg ska hålla? Om vi istället kan se klarögt på havet kan vi se skönheten i att vågorna stiger och faller och uppskatta det vackra i helheten. Vi kan börja se att det inte finns någon egentlig, verklig, skillnad mellan vågornas rörelser upp och ner, och fast vi desperat skulle försöka sätta namn på exakt var gränsen går mellan vågorna kan vi notera att det kanske inte är det hjälpsammaste perspektivet när det kommer till att uppskatta livet just som det är. Vi kan se att varje “början” innehåller fröet till varje “slut”, och varje “slut” innehåller fröet till varje “början”. 

Genom att gymppa detta perspektiv i våra liv kan vi allt mer lära oss att slappna av med hur verkligheten är – permanent föränderlig – och lära oss njuta av resan samtidigt som vi lever allt – glädje, sorger, kärlek, förluster – varenda våg!

Ju tydligare vi är villiga att se på verkligheten, inklusive att vi på sätt eller annat kommer att förlora allt vi värderar, antingen genom att livet för oss och andra vidare, eller genom att någon dör, desto bättre möjligheter har vi att leva på ett sätt som verkligen värderar det vi har, så länge vi har det. 

Vi blir då även naturligt starkt motiverade till att prioritera det som faktiskt är viktigast för oss och leva liv som känns djupt meningsfulla. Sådana liv där vi kan se till att göra vårt allra bästa för att skapa njutning och tillfredsställa oss själva och andra på sätt som är lämpliga i stunden. Kort sagt är vi då motiverade att prioritera att göra oss alla så lyckliga som möjligt. Livet kan då bli att handla om djup njutning och glädje, samtidigt som det omfamnar de svårigheter som livet också för med sig.

Att utveckla denna sorts klarsynthet öppnar också dörren i oss till allt djupare medkännande och ökar vår kapacitet att behandla oss själva och andra på ett öppet, varmt och nyfiket sätt. 

Dessutom blir vi inte lika chockade när vi sedan oundvikligen förlorar det vi värderat, och kan handskas med förlusten på ett smidigare sätt. Det är av denna orsak som det kan vara hjälpsamt att medvetet ta tid till att aktivt utforska hur vi kommer att förlora de olika saker och personer som vi värderar. Vi kan aktivt bekanta oss med denna verklighet och hålla den i åtanke i vårt vardagliga liv. Det är som att ta inställningen att “jag älskar de här glasen och jag vet att de en dag kommer att gå sönder, eller att jag på annat sätt kommer att förlora dem, så jag vill ta väl hand om dem och njuta av att ha dem här så länge jag kan”. Genom att bekanta dig med insikten om vad du kommer att förlora stärker du din kapacitet att handskas med verkligheten som den är.

Med den här typens vakna och klarsynta medvetenhet kan vi förhålla oss till olika slut som till slutet på en fantastisk konsert – värt riktigt rungande applåder!

Här har vi talat om allt som är föränderligt. I nästa stycke – om identitet – talar vi däremot om något som är hållbart.